Sverige och vulkanen…

1815 fick vulkanen Tambora ett utbrott som skulle få katastrofala globala konsekvenser. Trots att Europa drabbades extra hårt, finns det de som menar att Tamboras utbrott inte påverkade Sverige överhuvudtaget. I den här essän frågar jag mig varför.

This essay is also available in English at www.abstracts.se.

I juli 1816 for diktaren Johann Wolfgang von Goethe till kurorten Bad Tennstedt i Thüringen för att vila upp sig och njuta av hälsosamma promenader i solskenet. I stället blev han sittande  inomhus och huttrade medan ett iskallt regn piskade mot fönsterrutorna. ”Du försöker, o sol, förgäves, att genom de dystra molnen skina”, var allt han kunde skalda.

Han var långt ifrån den ende konstnären som skulle inse att den här sommaren inte riktigt var som den skulle. William Turner och Caspar David Friedrich målar förvånat tavlor med spektakulära, men skräckinjagande gul- och rödskimrande skyar. John Constable står i ett annars så somrigt Weymouth Bay och fruktar att han ska frysa ihjäl vid sitt staffli. Ludwig van Beethoven, mer eller mindre beroende av dagliga spatserturer för att kunna komponera, är alldeles bedrövad och det lilla han komponerar är några sånger där ordet ”moln” förekommer på var och varannan rad. Schubert är inte mycket muntrare. I sydvästra England sitter Jane Austen i sitt Chawton och försöker färdigställa sin roman med den preliminära titeln The Elliots, men förtvivlad över kylan och fukten som förvärrar hennes sjukdom, får hon aldrig riktigt till slutet. Och i Villa Diodati vid Genevesjön sitter ett litet sällskap, bestående av bland andra Lord Byron, Percy Shelley och Mary Shelley mer eller mindre inspärrade medan ovädret dånar och Genevesjön är i uppror.

Det är inget rim eller reson på någonting längre, himlen skiftar i orange och lila, det blixtrar och dundrar, snöar mitt i juli, regnet vräker ner, folk går i trasor, de är hungriga och upprörda och saker och ting är egentligen ganska obegripliga.

Gudarna måste ha blivit galna.

Människans historia är i mångt och mycket berättelsen om att överleva effekterna av vulkanutbrott. De direkta, omedelbara effekterna i vulkanernas närhet är dramatiska och lämnar oförglömliga spår. Arkeologiska undersökningar av platser som Akrotiri på Santorini, eller Pompei och Herculaneum på den italienska halvön har gett oss fantastiska inblickar i livet och livsvillkoren för vanligt folk och samhällselit under minoisk, respektive romersk tid.

Men trots vemodet som vilar över dessa platser var utbrotten av Thera och Vesuvius inte tillräckligt kraftfulla för att säga oss särskilt mycket om de indirekta och verkligt omfattande, globala följderna av större vulkanutbrott, något som är minst lika angeläget för oss att studera. Det kunde dröja ett år, det kunde dröja fem, men det slog aldrig fel – just när livet började återgå till det normala följde så gott som alltid ett kaotiskt, globalt klimat och med det missväxt, svältkatastrofer, social oro och pandemier. Vid några tillfällen, som efter 536 eK –  ett utbrott som på många sätt liknar det jag ska tala om här – fick det långvariga demografiska, ekonomiska, politiska, kulturella och religiösa konsekvenser för hela världen, inklusive Sverige.

Det tog ett tag för vetenskapen at vakna. Det mesta vi hade i bevisväg var långt ifrån glasklart, men i och med att paleontologer och geovetare började att förstå vilka krafter som är i rörelse – något de för första gången kunde observera i realtid under och efter utbrottet av Pinatubo 1991 – fick vi samtidigt en bättre förståelse för hur människan reagerar i tider av existentiell kris. Eftersom det ämnet är aktuellare än någonsin, har vi på senare tid kommit att intressera oss för katastroferna i katastrofens spår.

Jag ska återkomma till några av de vulkaner vars utbrott fick globala eller nästintill världsomfattande  konsekvenser i essän ”Katastrofteorier” – här tänkte jag bara hålla mig till en enda, men väldigt speciell vulkan. Vi som på det ena eller det andra sättet har pysslat med vulkaner har nämligen alla våra favoriter och det är här Goethe, Beethoven och vulkanen Tambora kommer in i bilden.

April 1815.

I början av april 1815 rådde det bråda dagar i Sanggar, ett litet rike på den numer indonesiska ön Sumbawas nordöstra kust. Det rådde skördesäsong på det södra halvklotet, det skulle visserligen dröja några veckor innan riset var klart, men folk hade redan begett sig ut på fälten för att skörda. Här, kring Tamboras sluttningar – denna övärlds allra högsta berg, över 4000 meter högt – odlade de mungbönor och majs,  kaffe, peppar och bomull. Några arbetade i de omgivande skogarna och fällde sandelträd och teak – lönsamma exportvaror och avgörande för de utländska skeppsbyggarna. Somliga dök efter pärlor, andra samlade honung eller fågelbon från kustklipporna, eftertraktade av välbesuttna kineser och på de gräsbevuxna fälten hade Sumbawas berömda hästuppfödare fullt sjå med att få bångstyriga hästar att vänja sig med seldon och sadlar.  För inkomsterna handlade man en rad praktiska och lyxiga föremål, inklusive nötkreatur, salt och kryddor från öarna i öst, bronsskålar från Kina och prydligt dekorerade krukor från vad som nu är Kambodja och Vietnam.

På sista tiden hade Tambora börjat att mullra och bete sig vresigt, men nu i april började det smälla på riktigt. På Sumbawa trodde somliga att gudarna firade bröllop, att allt var ett himmelskt fyrverkeri. Andra hittade på dystrare orsaker och menade att Allah var arg, antingen för att en lokal potentat på Sumbawa hade mördat en muslimsk pilgrim, eller för att en helig man hade upptäckt lösa hundar i den lokala helgedomen.  Och vad som sannerligen inte gjorde Allah på mycket bättre humör, menade ytterligare några, var den beskedlighet med vilket folket hade tillåtit utländska vita män att fara fram med sina skepp och vapen för att förslava goda muslimer på plantager på närliggande Java och Macassar.

Efter klockan 7 på kvällen den 10 april 1815 fick Tambora sitt väldiga utbrott, dagen därpå kollapsade berget och bildade en 6 kilometer bred kaldera. Mellan 60 000 och 80 000 människor hade då dukat under. De som inte dog omedelbart – som förångades av de pyroklastiska flödena eller dränktes av tsunamivågorna, dog av flourförgiftningar eller aska i lungorna – dog av svält. Askan kvävde allt levande.

Bortsett från pimpstenen och askan, slungades 49 miljoner ton svaveldioxid upp i stratosfären. Där kombinerades svaveldioxiden snabbt med lättillgänglig väteperoxid i gasform och bildade mer än 90 miljoner ton svavelsyra. Svavelsyran kondenserade till små droppar som förblev svävande i atmosfären som ett gulaktikt aerosolmoln – just det moln som lade ett gult dis över dygnen och färgade solnedgångarna violetta, röda eller brandgula. Den enorma kraften i jetströmmen gjorde att aerosolmolnet kunde cirkla jorden på två veckor. Men det skulle dröja några månader innan det nådde Sydostasien, Europa och Nordamerika. Detta var bara början på ett väderkaos som skulle råda i fyra år.

Europa.

I slutet av december 1815 kom de första rapporterna från Europa. Från Italien rapporterades det om ”den kraftigaste snömängd som någonsin upplevts”. Mer häpnadsväckande var nederbördens natur. Snön ”hade en röd och gul färg … [vilket] väckte stor rädsla och oro hos folket”. Flera veckor senare rasade en intensiv snöstorm över nordöstra Ungern i två dagar. Snön täckte enligt uppgift husen ända upp till taken och dödade mer än tiotusen får och hundratals oxar. De som kunde sin Prokopius, Johannes från Efesus eller Evagrius, eller Annals of Ulster måste ha märkt likheterna med 536 års utbrott. 

Snart skulle det råda fullkomligt väderkaos, med missväxt, hungersnöd och upplopp. Det finns många skildringar av det lidande, hungern och epidemierna som drabbade världen, för den som vill veta mer finns det gott om pålitliga verk – se litteraturlistan i slutet av denna essä.

Vulkanisk sulfataerosol som når stratosfären, något som bara sker vid större utbrott, leder alltid till globala, ofta avsevärda problem. Tre distinkta utbrott utmärker sig under de senaste två tusen åren – det okända år 536 (se särskild essä), 1257 års utbrott av Samalas på Lombok (Indonesien) och 1815 års utbrott av Tambora. Det senare kan betraktas som ett katastrofkluster bestående av tre utbrott – förutom Tambora: isländska Laki 1783, ett okänt utbrott år 1809. Alla dessa utbrott fick, förutom den lokala förödelsen, svåra och långvariga efterverkningar.

Att Europa drabbades extra hårt beror på några faktorer som gjorde Tamboras utbrott synnerligen illa tajmat.  Dels hade européerna – med nöd och näppe – kommit över utbrottet av den isländska vulkanen Laki i juni 1883 vilken medförde kyla, missväxt och social oro i hela Europa året därpå. Därtill kom oroligheterna i samband med den franska revolutionen, tillsammans med allvarliga politiska och sociala störningar vid slutet av Napoleonkrigen och utbrott av tyfus, dysenteri och andra sjukdomar i många delar av Europa. 1809 förekom dessutom ett stort utbrott från en ännu okänd vulkan vilken förmodligen förklarar de regnoväder som drabbade Centraleuropa fram till 1815 (se animationen nedan), vilket inte på något sätt gjorde klimatet en tjänst när de ännu svavelrikare aerosolslöjorna från Tambora började stöka till klimatet i Europa.

Vulkanutbrott av det här slaget brukar leda till kalla somrar och varma vintrar, vilket i sin tur leder till problem med tillgången på mat – och inte minst priset på den lilla mat som trots allt finns.
Orsakskedjorna är ganska enkla att följa. Torka och/eller regnskyar leder till missväxt. Dålig skörd innebär ökade kostnader inte bara på bröd, utan på grönsaker, rotfrukter, medan brist på bete påverkar köttpriserna. Ökade matkostnader leder till minskad konsumtion av tillverkade varor, vilket innebär arbetslöshet för dem som tillverkar saker och i förlängningen också de som erbjuder tjänster. Fattigdomen i Europa, och i synnerhet på de brittiska öarna, ledde också till den första stora migrationsvågen till Nordamerika. Det var en misstag, för det rådde lika svåra klimatförhållanden där – faktum är att tusentals amerikaner övergav New England och Carolinas i jakt på ett bättre liv i väst, många europeiska emigranter sändes tillbaka. Snart är hela kontinenten i uppror.

Från välfärdsreformer till antisemitism

De mer effektiva administrationerna i Frankrike, Tyskland, Storbritannien och Nederländerna hanterade dessa kriser bättre än många andra, genom förbättrad kommunikation, hygien och genom att vidta direkta åtgärder för att bekämpa svält. I Frankrike infördes kraftfulla åtgärder för att kontrollera priserna och för att tillhandahålla bröd och i Storbritannien delade fattigvårdssystemet ut behovsprövade lönetillägg för att lindra landsbygdsbefolkningens situation. Båda länderna samlade in medel för att importera mat från Ryssland och de baltiska staterna. Ett annat långsiktigt resultat av krisen var införandet av välfärdsreformer och insikten om behovet av samarbete på internationell nivå.

Det gick stick i stäv mot den rådande konservativa ideologin. De konservativa krafterna accepterade inte att myndigheterna delade ut bröd till de fattiga och bistod med hygieniska åtgärder och de protesterade våldsamt mot alla former av samarbete över nationsgränserna.

De konservativas propaganda riktades effektivt till de knappt läskunniga, vilket fick till resultat att de som gynnades av välfärdsreformerna vände sig emot dem. De liberala reformerna angreps och försvann i ett klimat av misstro och rädsla. Vi har sett det fenomenet ganska ofta sedan dess.

Och med denna misstro och all denna nationalistiska propaganda, utbröt snart antisemitiska våldsamheter, som i augusti 1819 i Würzburg i norra Bayern under de så kallade hep-hep-upploppen. Våldet spred sig snabbt till Frankfurt, Hamburg och Heidelberg, samt så långt som Köpenhamn, Amsterdam och Kraków.

Vetenskapen

Det fanns de som redan tidigt såg ett samband mellan vulkanutbrott och klimatförändringar och mellan klimatförändringar och epidemier. Redan 1784 hade Benjamin Franklin funderat över det förändrade klimatet åren 1883 – 1884 och att det elände som drabbat stora delar av Europa och inte minst det egendomliga dis  och den kyla som rådde, skulle kunna tillskrivas vulkanisk aktivitet, förslagsvis ett utbrott på Island.
Ingen trodde honom.
Självfallet hade han rätt.

Reaktionen från vetenskapssamfundet går inte att förklara med bristande vetenskaplighet. Tröghetstendenser uppstår alltid när en ny lösning på ett gammalt problem pockar på uppmärksamhet. Förklaringen till forskarkårens senfärdighet att acceptera nya idéer har mer att göra med hur vetenskap fungerar – vad som krävs för att något ska bli ett vetenskapligt faktum. Att acceptera att vulkaner kunde förklara nödår – missväxt och epidemier – krävde ett ganska omfattande paradigmskifte som punkterade förutsättningarna för många aktuella teorier. Man gillade helt enkelt inte katastrofteorier,  det vilade något apokalyptiskt bibliskt över det hela, och forskarkåren var dödströtta på sådant – ändå insåg många att klimatförändringar ibland kunde förklaras av vulkanutbrott.  Jag ska komma tillbaka till det hela i den mer kunskapsteoretiska essän ”Vad vet vi och hur kan vi veta det?”

Det är däremot inte vetenskapens fel att Tambora länge var ett ”bortglömt” vulkanutbrott. Intresset var tvärtom stort, men de populärvetenskapliga berättarna – journalister, författare, filmare – valde att ”minnas” beskedligare sådana, som Vesuvius och inte minst det mer kända och romantiserade utbrottet av Krakatau 1883.  I jämförelse med Tambora var både Vesuvius och Krakatau relativt obetydliga utbrott.

Den enda anledningen till varför Tamboras utbrott tycktes ha fallit i glömska, var att man inte kunde förstå en berättelse som gick stick i stäv mot föreställningen om den egna civilisationens enastående förträfflighet – människan skulle tämja naturen, inte tvärtom. Det här var de stora utopiernas århundrade, det var nu drömmen från upplysningstiden skulle materialiseras, då den civila människan skulle träda fram och ingenjörerna entusiastiskt löste alla problem och köpmännen såg till att ekonomierna var i ständig tillväxt. Ingen ville ingen bli påmind om hur lite människan styrde över sina livsvillkor. Ingen ville ingen höra talas om hur irrationellt samma mänsklighet kunde bete sig i tider av oro eller påminnas om hur tunn civilisationens fernissa egentligen var.

I Sverige gick berättelsen så hårt åt vår självbild att vi länge har förnekat att det som skedde i resten av världen kunde hända här.

Men det gjorde det.

I Sverige.

Genom studiet av hur landskapet brukades, av tillväxten av årsringarna i träd och genom att studera isborrkärnor från Grönland och Antarktis har vi en ganska god bild av hur världen, inklusive Sverige drabbades av olika naturkatastrofer. Men Sverige har också utmärkta arkiv där det i kyrkoböcker och ämbetsmannaarkiven finns ett rikt historiskt material att granska. I den politiska aritmetiken, sammanställd av Tabellverkets noggranna tjänstemän, i landshövdingarnas kungörelser och i provinsialläkarnas årsrapporter till Sundhetskollegium och inte minst i tidningarna, framkommer en helt annan bild. Jag har samlat några av de samtida vittnesmålen lite längre ned på denna sida.

På lokal nivå hade kyrkans tjänare länge varit en kontrollerande instans i nationsbygget, men när nu riket centraliserades och samhället blev alltmer komplicerat och modernt, fick provinsialläkarna en liknande och kanske viktigare roll. Under den första tiden hade de mest varit upptagna med att vaccinera barn mot smittkoppor och bekämpa de veneriska smittorna, men nu skulle de även rapportera om väderleken, skördarna och det ”politiska tillståndet” i sina landsdelar – vilket de var bättre lämpade för än prästerna. Efter nödåren 1784 (orsakad av vulkanen Laki) och inte minst den politiska situationen efter mordet på Gustaf III, Gustav IV Adolfs arrestering, pöbelmordet på Axel von Fersen, sedan det tragiska fallet med den egendomlige Karl XIII och nu en kung som hux flux hämtades från utlandet, fanns det all anledning att hålla ögonen öppna för folkliga upprorsyttringar.

Men i 1815 års årsrapport berättade provinsialläkaren i Uppsala att allt var frid och fröjd.

”Det lugna och fredliga tillstånd som i likhet med det övriga fäderneslandet, även varit detta läns lyckliga lott, har icke givit rum för några av politiska förhållanden uppkommande ovanliga händelser.”

Och så fridfullt låter det från de flesta håll i Sverige. Ett år senare är de närmast panikslagna.

Året utan sommar?

1816 brukar kallas för året utan sommar, men vittnesmålen från Sverige – sorgfälliga väderleksrapporter i provinsialläkarnas årsberättelser – berättar inte om ett år helt utan sommar, snarare om tvära kast i väderleken, sommardagar med frost och snö, som lika hastigt kunde övergå till extrem hetta och torka. Journalisterna ville gärna veta vad det berodde på och var djupt kritiska mot vetenskapssamfundets ovilja att se samband som nu kunde betraktas överallt. I Lunds Weckoblad 24 juli 1816 rapporteras att ”Den ovanliga wäderlek, som man haft uti en stor del av Europa, tillskrives någon ovanlig naturhändelse, till äventyrs en stor jordbävning eller utbrott av en Vulkan på någon del av jordklotet, varom man snart torde få underrättelse.” I Strömstad rapporterar provinsialläkaren om ett ”starkt zodiacal-ljus” – han misstänkte, helt korrekt, att det berodde på vulkaniskt stoft i atmosfären. 

Vädret drabbade dessutom landets prestigeprojekt –  anläggningen av Göta kanal. I sin årliga rapport till Kungl. Majt daterad i Linköping den 24 januari, berättar Baltzar von Platen om de många besvären. Först den långa vintern och sedan den sena våren. Arbetslagen kunde inte ta sig till arbetet på grund av sönderkörda vägar. Och eftersom arbetet skedde på ”ofantliga lerfält”, försenades arbetet hela tiden. I Motala  gick pumparna dygnet runt,  gick det åt 800 dagsverken bara för att hålla vattnet borta, dagsverken som hade gjort större nytta någon annanstans.  I Sjötorp, där kanalen mynnar i Vänern,  var det bara åtta dagar kvar av arbetet när  ”stormar, det eviga mörkret och sjögången förhindrade arbetet”. Dessutom hade vattennivåerna i Vänern börjat stiga. Det rådde stark storm på Vättern, som fick 2 fartyg med 900 tunnor säd i lasten att förlisa.

Eländet upphörde inte 1816 – en frostnatt i Filipstad, vid Pingsttiden 1819, skadade säden så att den på somliga ställen måtte uppskäras till foder, men under sommarmånaderna och en god bit in i oktober rådde hetta och torka. I augusti 1820 hade stora delar av Västsverige 4 minusgrader och alla ömtåliga trädgårdsväxter ”bortfröso”. I Uppsala län var missväxten störst åren 1818-19, och det understöd som betalades ut genom den Allmänna Magasinsinrättningen nådde den svindlande summan 210734 riksdaler.

En av orsakerna bakom ohälsan på landsbygden var brunnarnas skick och placering. Orent vatten kunde leda till svårartade mag- och tarminfektioner som dysenteri, gulsot och tyfoidfeber och eftersom brunnarna inte sällan låg i närheten av gödselstackar och lador var risken för kontamination avsevärd.

Kombinationen torka och skyfall låg bakom de många tyfoidfallen och eftersom tyfoid nästan aldrig uppstod i form av epidemier, där sekundär kontaktsmitta låg bakom utbrotten, indikerar dödsfall i tyfoidfeber så gott som alltid att man hade en förorenad brunn i närheten. I vanliga fall tränger regn- och smältvatten ned i jorden, där det renas och sedan genom kapillärinfiltration når dricksvattenbrunnarna. Men nu, när marken var hård av torkan, sipprade inte vattnet ner i marken, utan strömmade direkt ner i brunnarna utan att renas. Kraftiga vårfloder eller andra översvämningar kunde också bidra till att brunnarna förorenades. Men när det gällde shigellainfektioner, som bacillär dysenteri, vilken i huvudsak spreds genom mänsklig avföring, låg många gånger placeringen av hemlighusen bakom tillfälliga utbrott. Shigellainfektioner kan dock även smitta sekundärt, genom kontaktsmitta, varför epidemierna inte alltid kan förklaras med dricksvattenkvaliteten.

I samband med mag- och tarminfektionerna kommer nu dessutom – mig veterligen – de första rapporterna om opiumberoende i Sverige. Opium hade använts mot smärta, hosta och diarréer i tusentals år och sedan 1500-talet försåldes det i form av droppar – Laudanum. Men att plötsligt avbryta medicineringen av opiater när man väl blivit frisk, är en fruktansvärt plågsam process och ett av skälen till varför det är så svårt att sluta. Många hade det svårt att vänja sig av med sina mediciner. Vad som möjligen bidrog till överkonsumtionen var inrättandet av sockenapotek, där kontrollen av förskrivningen var allt annat än god.

Sjukdomar var inte det enda som bekymrade upplänningarna. Inte nog med att regeringen var i färd med att förbjuda all försäljning och förtäring av kaffe – lyxkonsumtion – nu trädde dessutom förbudet mot husbehovsbränningen i kraft. Skälet till det senare beslutet var förstås den brist på säd som rådde efter den fuktiga sommaren 1816. Kungen var väldigt bestämd på den punkten.
Men alla som ägnat sig åt arkivforskning och korsat spår med upplänningarna vet att det är svårt att finna ett påhittigare släkte. Smålänningar gör motstånd genom att strida, dalkullor och masar genom att hota med att inta Stockholm och upplänningar genom att krångla. Något så inåt h-e. De har vunnit många segrar genom att förvirra sina motståndare, och om de bestämmer sig för att övertala universitetsprofessorerna och ärkesätets högre prästerskap att göra gemensam sak – i akt och mening att ta krånglet till oanade höjder –  blir de fullkomligt oslagbara.
Och det var precis vad som hände.

I de uppländska magasinen fanns det nämligen säd som hade skadats av väta och som inte dög som utsäde, än mindre till brödföda, men som man mycket väl kunde förvandla till något minst lika viktigt. De sände därför en delegation till Karl XIV Johan, förklarade att det vore ett tragiskt slöseri att göra sig av med den fuktskadade säden eftersom man mycket väl kunde göra brännvin av den.
Men, konstaterade man, det gick ju tyvärr inte nu när kungen hade förbjudit husbehovsbränningen.

Gud vet vad som fick kungen på andra tankar, men förmodligen måste någon ha påmint honom om situationen i hans forna hemland, Frankrike, där hela städer hade bränts ned just på grund av bristen på drickbart vin. Det tar hur som helst skruv, kungen nyktrade till och i november 1816 meddelar Karl XIV Johan att det inte längre råder förbud mot husbehovsbränning.

Som i övriga Europa råder massarbetslöshet, bönderna har inga uppgifter till sitt tjänstefolk,  lantmännen får knappt grödan att gro.  Och nu börjar landsbygden tömmas på folk. Som i alla tider och vid alla kriser, tar sig folk till städerna – där har man organisationer, vana att samarbeta och folk som vet vad de gör – men nu rådde smittkoppor och mag- och tarmsjukdomar igen och många städer stängde sina portar.  Över hela landet klagas det på ”kringstrykande” tjänstehjon, ja hela familjer som vandrar runt i trasor och ber om mat vid gårdarna.

Landshövdingen på Uppsala Slott, Berndt Wilhelm Fock, skriver en kungörelse i vilken han i skarpa ordalag förmanar lantmännen att göra sitt bästa för att låta tjänstefolket stanna, även om han förstår att det är svårt att mätta så många munnar när  missväxt råder och djuren svultit ihjäl. ”Men”, skriver han, ”det är varje lantmans plikt att inte förskjuta sina tjänstehjon åt uselhet, nöd och brott.  sina tjänstehjon. Klok omtanke för jordbrukets behöriga skötsel och drift fordrar att de stannar, vilket också rättvisan anbefaller. ”Man får inte under ett hårt år undandra en trogen tjänare det bröd, han under lyckligare omständigheter mödosamt bidragit till att anskaffa.”

I Kungl. Majts berättelse om ”tillståndet i nationen”, uppläst den 27 november  1817, får vi veta att skuldfordringsmålen ökar och att brottmålen har tilltagit. Fängelserna i landet har blivit så fulla med arrestanter att ”svårigheter för utrymme uppkommit”. Antalet ”kringstrykande” ökar snabbt och Kungl. Majt, beslutar att bygga fler ”inrättningar”.

Det enda landets regering tycks vara belåtna med är bygget av Göta Kanal – men för den som läser Baltzar von Platens egen berättelse (se nedan) står det klart att byggnationen var ett veritabelt helvete – främst på grund av regn, stormar och kyla.

Brottsstatistiken

Nöden gör ett markant avtryck i brottsstatistiken. Nu möter vi en ny typ av kriminalitet. Detta är en tid då det råder hunger och folk går i trasor, därför är det inte förvånande att  tjuvarna uteslutande var ute efter matvaror och säd – på vintertid även skor/kläder –  medan värdeföremålen i samma gårdar, till ägarnas, länsman och landshövdingarnas förvåning lämnas orörda.

Från landshövdingen i Uppsala utfärdas inte mindre än 16  efterlysningar där det under vintern 1816 stulits matvaror, tunnvis med råg och korn, tillsammans med en och annan persedel. Rapporterna pendlar mellan det triviala och det brutala –   i Hållnäs socken blir den gamle Lars Larsson av med 10-12 korvar, men vid Stockholms slakthus blir vaktkarlen och hans hustru knivmördade av tjuvar som brutit upp 11 slaktarbodar och försvunnit med allt kött och inte mindre än 3132 riksdaler. 

Äntligen lite sol?

Effekterna av Tamboras utbrott klingade av, men problemen var långt ifrån över. Året 1820 konstaterar provinsialläkaren i Uppsala, Carl G. Schultz att skörden varit ovanligt god. Det har lett till att priset på alla sädesslag har halverats, vilket försatt jordbrukarna i knipa. Under de svåra åren 1816-1819 har de ”fördjupat sig i skulder” och med så lågt pris på sina varor fick de allt svårare att betala sina skulder. Schultz konstaterar att priserna är nu så låga att de fattiga ”icke sakna de nödvändiga lifvets behof.” De enda som inte drabbades var de som inget ägde.

Men provinsialläkarna skulle snart få ett betydligt större problem. Och även det hade med allra största sannolikhet med Tambora att göra.

Den blå döden

1817 gjorde en dödlig variant av kolera, en fram till dess säsongsbunden och relativt ofarlig åkomma,  debut i Gangesdeltat i Bengalien – nuvarande Bangladesh. Smittämnet, en stavformig mikrob med svans – eller flagell – spred sig långsamt över världen och tog småningom sikte på Sverige, där den steg i land 1834.

Orsakssammanhangen är inte helt klarlagda, men vad vi vet är att kolera är en sjukdom som uppstår vid klimatförändringar, inte sällan efter torka som förbyts i våldsamma regnoväder och översvämningar. Så hade skett i Bengalien/Indien, där året uan sommar kallades ”Året utan monsun” – inget regn, med andra ord. Figuren nedan visar ganska tydligt hur torkan rådde, när det i normala fall borde vara blött.

Även om det återstår en hel del att förklara, är resonemanget fullt logiskt. Kolerabacillen trivs bäst i varmt bräck vatten – när vattennivåerna i Ganges sjönk på grund av den uteblivna monsunen innebar det att salthaltigare vatten från den Bengaliska viken trängde upp i Ganges vattenvägar och därmed rörde sig också kolerabakterien uppströms. När kolerabakterien nu spred sig norrut, drabbade koleran redan försvagade individer och i synnerhet dem utan immunitet. Ganges kulturella/religiösa betydelse spelade därför en viktig roll för smittspridningen.

I Sverige, där den anlände ganska sent, skulle den snabbt leda till panik. Skräcken för koleran handlade lika mycket om det snabba sjukdomsförloppet som den allt annat än heroiska dödskampen. Till skillnad från de exotiska och mer poetiska dödssätten vid denna tid – som tyfus eller malaria – var den nya smittans sjukdomsförlopp definitivt ingenting man skrev hyllningsdikter om. På bokstavligt talat några minuter, förvandlades en fullt frisk person till en uttorkad människospillra i fruktansvärda plågor. Mikroberna beslagtog kroppen, dränkte den och tömde den sedan på alla vätskor innan de övergav liket i sin egen avföring.

I ett brev, daterat den 9 april 1832, beskrev Heinrich Heine en förfärlig scen från en maskeradbal i Paris, där en av de gladare gästerna plötsligt föll samman. När någon ryckte bort maskeradmasken, var mannen alldeles kall i huden och violettblå i ansiktet. Skrattet dog ut och dansen upphörde när allt fler gäster drabbades. Inom en kort stund skyndades vagnslaster med människor från danssalen till Paris sjukhus för att dö. Långa rader av likbilar stod i kö utanför Père Lachaise-kyrkogården. De rika samlade ihop sina tillhörigheter och flydde från staden. Bland de fattiga orsakade misstanken om hemlig förgiftning att ropet ”à la lanterne” – till gatlyktorna – höjdes igen. Sex personer mördades och deras nakna kroppar släpades genom gatorna i tron att de var syndare.

Koleran gjorde bruket av Laudanum, opiedroppar, riskabelt. Läkarna varnade Opium var visserligen effektivt mot diarréer, men det var helt fel medicin mot kolera eftersom opium bara förvärrade den redan livshotande uttorkning som kolerabacillen orsakade.

De svenska provinsialläkarna är uppgivna.

”Koleran var den sorgeligaste tilldragelsen bland årets sjukdomar”, skriver provinsialläkaren i Uppsala i sin årsrapport 1834. Natten till den 23 juli kallades stadsläkaren till två hus ”belägna å östra sidan af Dragarbrungatan.” Den första patienten var en medelålders ”arbetsam änka” som under ”ivrig sysselsättning med brödbakning” började att känna sig krasslig. Sedan drabbades en ”flitig och nykter karl” vid namn Larsson som insjuknat under dikesgrävning. Innan dagen var slut var de bägge döda.

Varningar från 1815

Människor reagerar inte alltid rationellt under kriser. Precis som vi erfor under Covid19-pandemin spreds en paranoid föreställning om att koleran var påhittad, designad eller helt enkelt ett försök att utrota fattigt folk. Karantänerna, trots att de var avsedda att begränsa spridningen, sågs av en misstroende allmänhet som en ondskefull komplott. På andra håll  spred man rykten om att läkare och tjänstemän avsiktligt förgiftade de fattiga för att minska deras antal. En rad ”koleraupplopp” bröt ut i Ryssland, Ungern och Storbritannien. Pöbelhopar attackerade sjukhus, dödade regeringstjänstemän och drabbade samman med soldater som upprätthöll avspärrningar. Folkmassor attackerade läkare i tron ​​att de avsiktligt dödade patienter för att tillhandahålla lik för anatomiska studier.

Även de svenska provinsialläkarna fick kämpa mot vanföreställningar och rykten. De konstaterar ofta att ”allmänheten ingalunda ville tro på någon verklig kolera”, trots att folk insjuknade både till höger och vänster.

Slutet gott?

Det enda goda som vi möjligen kan säga är att just det år då Goethe blev inspärrad i skydd mot regnet och Beethoven ilsknade till över det typiska i att inte få ta sina promenader när det var det enda han ville göra, är att krisen trots allt fick dem att gå utanför sina ramar. Caspar David Friedrich och Turners berömda Tamboraskyar med sitt dis och sina egendomliga solnedgångar, inspirerade generationer av lyckade och mindre lyckosamma konstnärer (i Friedrichs fall även en viss misslyckad affisch- och vykortsmålare från Österrike med politiska ambitioner – men det är ju trots allt inte Friedrichs fel). 

Beethoven, förhindrad att ta promenader, hamnade i stället framför pianot där han började laborera med helt nya klanger – det är nu han rör sig mot en mer personlig sfär av frihet och fantasi, han komponerar mogna verk av anmärkningsvärd djup och skönhet.

Jane Austen missnöjd med slutet skrev hon om de två sista kapitlen och avslutade slutligen romanen den 6 augusti. Under tiden ändrade Austen även titeln, till Persuasion. (Övertalning 1818). Byrons Dracula och Mary Shelleys Frankenstein – författade när Genevesjön var i uppror – är förstås svåra att komma förbi, men det är framför allt i Mary Shelleys The Last Man (1826) som skildringen av dessa år av oväder och kolera blir personlig och angelägen. The Last Man – en apokalyptisk beskrivning av en värld avfolkad av epidemier, där en liten grupp människor funderar över historiens slut – blev typiskt nog inte lika populär som Frankenstein.  Det berodde inte så mycket på Mary Shelley som på koleran.

Den ville folk helst glömma.

Vittnesmål

Tidningar:

Stockholms Post-tidningar 12 augusti 1816
I flera kyrkor hölls böner om bättre väderlek.

Lunds Weckoblad 24 juli 1816 s.2
Från Frankfurt den 10 juli: ”Den ovanliga wäderlek, som man haft uti en stor del av Europa, tillskrives någon ovanlig naturhändelse, till äventyrs en stor jordbävning eller utbrott av en Vulkan på någon del av jordklotet, varom man snart torde få underrättelse.”

Inrikes tidningar 28 februari 1817

Enligt greve B von Platens ”Berättelse till Kungl. Majt. Om kanalarbetet 1816”, daterad Linköping den 24 jan 1817, led kanalbygget svårt av kölden och vattenmängderna 1816. Arbetskommenderingarna kunde inte ta sig till arbetsplatserna på grund av att vägarna hade regnat bort. Dessutom hade ”den mindre gynnande väderleken över sommaren och hösten” inneburit svårigheter ”då detta för det mesta utfördes på ofantliga lerfält, eller […] besvärat av källsprång”. Slussbyggnaden vid Bergs station blev ett problem så ”jordmassorna, upplösta av vätan, uti en 36 fots (11m) djup grävning flera gånger från höjden nedstörtade på arbetet. I Motala var källådrorna  ”så fulla av vatten att pumparna behövdes dag som natt … med en åtgång av 800 dagsverken för att avhålla vattnet.”

I Västergötland måste arbetet överges på grund av vattnet – som vållade ras i schakt och murningstomter. ”… bland dessa orsaker bör även räknas en olyckshändelse vid Sjötorp … där detta högst viktiga och grannlaga hamnarbete, efter 6 års bemödanden, så nära led till slut, att ej mer än 8 arbetsdagar hade behövts för att sätta det utom all fara, då flera naturhändelser, liggande utom gränsen av människors åtgärd att hindra, nämligen storm, mörker, sjögång och sjön Vänerns ovanliga stigande…”

Handelstidning 11 februari 1817
(referat av ett brev från ”Quickjock i Lulea Fjällbygd” den 15 dec 1816.)

Årsväxten mindre förmånlig. Stark värme i juli – översteg den i Stockholm – beständig torka som drabbade vegetationen. Sedan infann sig en ”oförmånlig” regnig väderlek. Redan den 24 augusti kom kölden – en dryg månad tidigare än normalt. Kornet växer knappt – av en tunnas utsäde erhölls två tunnor gott och tre tunnor dåligt korn. Potatisen växer bra, detta ”säde börjar nu här hos allmogen vinna mer och mer förtroende”.

Allmänna Magasins Direktionens Berättelse om årsväxten i Riket förledet år 1816.

(Utdrag i ”Westerås Stads och Läns Tidning” 24 januari – 31 januari,  1817)

Stockholms län:
Rågen har bärgats mogen. Vetet föga givande. Kornet, blandsäden och havren mer eller mindre skadade. Höfångsten så dålig att foderbrist befaras. Ärter, bönor och jordfrukter lika illa.

Upplands län:
I början av sommaren en ”glad utsikt” med ganska rik skörd, men det långvariga regnet därefter skadade höbärgningen och vetet, liksom rågen, kornet och blandsäden, ärterna och havre. Vetet skördades omoget. Tillräckligt med rågsäd.

Nyköpings län:
Rågen lyckad, men vetet gav ringa skörd. Otjänlig väderlek har drabbat allt. Havren omogen. Höbärgningen har helt misslyckats, de måste mata kreatur med spannmål. Jordfrukterna ”hugna men måttlig skörd”

Västmanlands län:

Vetet ymnigt, men hade mältats på åkern och dög inget annat till än brännvinsbränning. Även rågen mältades på åkern. Kornet medelmåttigt. Blandsäden otjänligt till utsäde. Havren allmänt frostskämd, en fullväxt, ej mogen. Ärter, potatis och höfångsten otillräcklig.

Östergötland:
Rågen är väl inbärgad, men vetet och ärterna skadad. Som ovan. Vetet duger bara till brännvinsbränning.

Kalmar län:
Någorlunda. Foderbrist. Invånarna manas till hushållning, tillräckligt med råg, såvida brännvinsbränningen utövas måttligt.

Jönköpings län:
Skördarna är ”under medelmåttan”. Vårsäden är skadad, omogen bärgad. Potatis och annat skadat av frost.

I Kronoborgs län:
Höbärgningen lyckligen verkställd. Rågen något skadad.

Blekinge:
Besvärlig väderlek, men höväxten god.

Kristianstad:
Som Blekinge

Malmö:

Korn och havre något tunn. Gott om ärter. Gott om hö.

Halland:

Besvärligast i södra delen av länet. Skadat av regn och frost

Göteborg och Bohus:
Medelmåttigt god. Över huvud taget bra, utom potatis och jordfrukter.

Älvsborg:
Mindre frodigt vete –  blandat med ”sot eller brand”. Rågen är tunn, kornet likaså. Havren är huvudsäde, har växt men inte mognat och avtagas grön. Invånarna kunna draga sig fram, men behöver utsäde.

Skaraborg:
Endast en ringa del av skörden bärgades innan regnet föll. Vetet och havren har lidit av storm – ansenlig åverkan . Ärterna har inte mognat. Höstutsädet har inte kunnat utföras och det som skett har misslyckats.  

Örebro län:
Vete och råg ovanligt givande i en tredjedel av länet – större delen av rågen ”mältat” och vetet mer allmänt skadat så att knappt någon fått skörda det fullkomligen gott. Kornet mer än medelmåttigt och oskadat inbärgat. Blandsäden – havre – mindre givande och omoget. De flesta ”blandsäden” (vithavre, svarthavre och wicker) – i skogsbygd och på sanka ställen har ”måst grön och omogen avbärgats till foder åt boskapen”. Potatis, kål och andra jordfrukter ej särdeles givande och de förstnämnda, som mycket lidit av vätan, är på många ställen vid upptagningen förruttnande. Årsväxten inte katastrofal, men dock saknas tillgång på utsädeshavre nästa vår. Den jord vilken varit ämnad att med råg besås, måste lämnas för vätan obesådd. Landshövdingen vill få förstärkning av kronan vad gäller utsädes havre.

Alldeles för lite hö! Då inget råg eller vete kan användas till bröd, föreslås brännvinsbränning.

Värmland:
Vete och råg har ”grott i axen” och blivit illa inbärgade. Vårsäden har ej hunnit till mognad, skadad av väta och frost. Ringa avkastning av potatis och andra jordfrukter. Begär spannmål av kronan såväl till brödföda som utsäde.

I Falu län:
Landshövdingen berättar om stora problem. Efter långvarigt regn, hade en stark nattfrost i september månad, helt förstört vårsädesgrödan. I nästan hela länet – Lima, Malung, Älvdalen, Leksand, Tuna och andra socknar bärgades skörden grön för att tjäna till boskapsfoder.

”Saknad av utsäde skulle bereda inte bara de nu nödlidande folkets framtida undergång.”

Gävleborg:
Under medelmåttig. Skörden skadad och våt inbärgad. Gott om hö, fast mycket blivit förskämt.

Västernorrland:
Samma som ovan. I fjällbyarna har ingenting mognat.

Jämtland:

På sina ställen har rågen klarat sig. Kornet tunt , torrt och gräsblandat – frostskadat. Ärterna har mognat på några ställen, på de flesta andra används till halm. Fruktar att kreaturen inte har tillräckligt med halmfoder. Nödtorftig bärgning, kanske till utsäde, men behöver hjälp.

Västerbotten:

På de flesta håll har skörden blivit skadad av köld. De har fått betydande spannmålsmängder från Österbotten – till Kronans Sädesbehållningar och Umeå Magasin och behöver inget understöd (enligt landshövdingen).

Norrbotten:
Samma som ovan. Låglänta ställen drabbades värst. Gott om hö. Kan dock finnas behov av hjälp till de som bor på nybyggen.

Gotland:
En mer än medelmåttig skörd av råg. Ärter och Korn är så skadade att de inte svarar mot behovet. Höväxten är överallt klen.

Rapporter från provinsialläkare

Vadstena 1816

Maj: Ovanligt kallt med is på vattnet om nätterna. Mycket ombytlig väderlek. Varm och kallt, regn. Åska i maj (tidigt).

Juni/Juli: Stark åska. Varmt och fuktigt. Mycket regn.

Augusti: Augusti regnade bort. Många diaréer – brunnarna måste kontrolleras!

Sept: Mycket kraftiga regn hela månaden. Blåst och regn förorsakade mycket skada för bl a fiskare och seglare i Vättern.

Oktober: Svårt att få säden att torka.

Nov. Stark storm på Vättern, fick 2 fartyg med 900 tunnor säd i lasten att förlisa.

Rådmansö skärgård/Norrtälje 1816:

Jan: Vintern började milt, men i slutet av januari kom den stränga kölden.

Feb: Kölden mycket sträng.

Mars: Snö, köld, yrväder om vartannat. Kraftigt snöfall.

April: Egendomligt väder, skiftande. ””Starka frostnätter månaden igenom.”

Maj: I början mycket kallt. Mestadels nattfrost. Snö i åtta dagar. (8 dagars växlingar?)

Juni: Först kraftigt regn. Sedan storm. Sista 14 dagarna varma utan nederbörd.

Juli: Kraftig torka. Den 28 störtregn med åska. Störtskurar med hagel.

Aug: Mycket regn. Sedan torka. Sedan regn.

Sept: Samma som ovan. Ovanligt blåsigt.

Okt: Regn. Sedan kallt med storm.

Nov: Tvära kast. Snö,regn, storm.

Dec: Stark köld, ingen snö. Stormar

Årsväxtens beskaffelse är klen. En kall och torr vår och sommar gjorde att alla växter så väl på åkern som i trädgårdarna alldeles avtynade. Sedan ett överflödigt regn som vara beständigt in på hösten varigenom all slags säd ”skämdes”. Ärterna förlorades, rotfrukter fanns knappt att köpa. Gräset hade, för vattenflödets skull, på många ängar inte avbärgats. Man kan inte kalla det för missäxtr.

Borgholm 1817

Sträng vinter in i april. Mycket stark torka. Plötsligt störtregn med hagel. Kornet tog mycket skada.

Augusti regnade bort, liksom september. Kraftig vind. Vindarna varieras 5-6 gånger om dygnet.

Strömstad 1817

Maj: Starkt Zodiacal-ljus (dvs stoft i atmosfären). Nederbörden var så ymnig att det flera gånger blev vattenflod.

Juni: Regn 11 dagar (flera gånger flod). Stark sommarvärme ifrån och med den 18:de till och med den 24:de.

Jul: ”Wäderleken ovanligt regnaktig. Upphållswäder blott 11 dagar, klart 9, blåst 3 dagar. Den 21 stod många åkrar och ängar under watten. Stark wärme den 9, 24 och 25:te.”

Aug: Wäderleken högst ostadig och oangenäm. Mulit 12 dagar, klart 6, ymsom klart och mulit 13, regn 24 dagar, ibland så ymnigt (såsom den 4, 9, 11, 12, 13 och 15:de) att starka öfversvämningar skedde. Åska den 13:de, storm den 16:de, nattfrost den 22, 23 och 24:de. Skörden började omkring den 17:de

Sep: Ett alldeles ovanligt regnande den 26:te och 27:de förorsakade ny flod.

Okt: Den 1:sta och 31:sta regnade så starkt att det åter förorsakade öfverswämningar.

Nov: Hård storm den 1:ste och 24:de.

Dec:  Storm och urväder 6 dagar. Ovanlig köld ifrån och med den 19 till och med den 31; ”Många menniskor blefvo äfven svårt angripne af den Frostskador i följe af den skarpa kölden.”

Roslagen 1818:

Ingen tjäle den vintern. Mycket blåst. Jorden torr (bra)

”Juni och juli månaders väderlek bidrog lika mycket genom sin odrägliga värme att kväva växtkraften och således blev höstsäden klen.

Roslagen hemsöktes av samma ”förstörande hagelvind som kring Uppsala så gruvligen härjat”. Korn och havre skadades av regn, på andra ställen av torka. På ärter och rotfrukter räknar man nästan allmän missväxt.

Höga priser, utom på animalisk föda.

Den allmänna dyrheten på livsmedel har förorsakat att mycket tjänstefolk saknat husbönder och därigenom inkomster. Tiggarnas antal har ansenligt ökats och landet är fullt av kringstrykande.

Kungörelser – Landshövdingar & Kungl. Majt.

Kungörelse: Uppsala den 14 maj 1816, (utdelning av spannmål till behövande)

Då jag erfarit att åtskilliga fattiga bland allmogen i länet är i behov av spannmål, både till utsäde och brödföda under sommarmånaderna har jag hemställt om inte spannmål ur Kronans förråd skulle kunna utlämnas till ett pris av 8 riksdaler 24 skilling för rågtunnan och 6 riksdaler för korntunnan. Magasinsdirektionen har bifallit min begäran. Skulle spannmålen behöva utlämnas på kredit är det låntagarens skyldighet att senast i februari erlägga betalning med 6 % ränta. Onsdagar och fredagar varje vecka kan behövande allmoge efter vars och ens behov få säd från Kronomagasinet. De som inte kan betala kontant skall vara försedda med borgen, utan den kan inte kredit erhållas.

Uppsala slott den 14 maj 1816 B W FOCK

Kungörelse,

(Stockholm den 6 november 1816 (Carl ger tillåtelse till vidare Husbehovsbränning)

Även om årsväxten inte varit gynnsam, har Vi för ladugårdarnas vidmakthållande, som är villkoret för jordbrukets bestånd, då foderbristen genom brännvinsbränningens inställande sätter lantmannen i mycken förlägenhet, ansett att den säd som skadats av väta, kan användas till brännvinsbränning. Vi lämnar jordbrukaren ostörd utövning av en husbehovs näring som i hans allmänna hushållning intar ett väsentligt rum och vill inte beta honom en så betydande förmån.

Vi anbefaller er att i ert anförtrodda län kungöra detta nådiga beslut, så att inte ovisshet om Vår mening föranleder förhastade hushållsanstalter och att den till bröd användbaraste säden inte används till bränning. Vi överlåter till innevånarnas klokhet, omtanke och medborgerlighet att iaktta varsamhet.

Ni skall också meddela dem, att de som förspillt gröda vid en överdriven brännvinstillverkning inte kan räkna med att få delaktighet i den utdelning av spannmål, som möjligen kommer att äga rum. De måste använda sina förråd hushållssamt och i synnerhet bevara de till utsäde tjänliga spannmålen, för att inte verklig brist för kommande år skall inträffa.

Stockholms slott den 6 november 1816 CARL

Kungörelse,

(om misssväxten)

Uppsala den 6 februari 1818.

Ett allmänt svårt lidande har inträffat i länet med förra årets missväxt. Många jordbrukare har därigenom fått svårt att försörja sig och de sina och kan inte med bästa vilja räcka handen till bistånd åt fattiga personer och hushåll som äga arbetsförmåga och god vilja.

De lån som föregående höst borde ingått till sockenmagasinerna är till största delen utestående och kyrkornas fattigkassa förslår inte att möta det växande behovet. Detta olyckliga förhållande har inte undgått mig.

Jag erbjuder därför varje landsförsamling i länet, att hämta brödföda för sina minst bemedlade innevånare ur Kronans magasin. Kyrkorådet åtar sig fullt ansvar för att den lånade spannmålen återbetalas i pengar inom ett år och till det pris magasinsdirektionen bestämmer, men med ett räntefritt halvår.

Det skall då med församlingarnas upplysta och människoälskande prästerskap rädda en mängd oskyldiga medmänniskor från brott och hungersnöd. Församlingarna bör dessutom, som redan görs på några håll, skaffa lin, ull eller andra tjänliga arbetsämnen till sysselsättning för de behövande, som med sitt arbete kan byta till sig mjöl allt efter vad som kan vara tjänligast i socknen. Pastorerna med hjälp av kyrkoråden och possesionater bör ordna tillfälle till försäljning av varorna antingen genom auktioner eller genom att sälja efter nästa års skörd då det finns bättre tillgångar. Under en så allmän nöd, då statsverkets tillgångar inte medger att hjälpa varje enskilt lidande, hoppas jag, att detta förslag med tillfredsställelse kan antas och att varje medborgare, som Försynen lämnar förmåga därtill, medverkar till detta ändamål. Detta kan inte ske utan ansträngning eller besvär men är belönande i sig självt och är Gudomlig Lag och Konugnens landsfaderliga önskan.

Jag nödgas ånyo ålägga alla Församlingar att ovillkorligen ta hand om sina fattighjon, så att de inte tvingas att stryka omkring och besvära andra orter. Jag påminner att återförande av ett fattighjon till den egna församlingen bekostas av densamma.

Uppsala den 6 februari 1818 B W FOCK

Kungörelse.

(Uppsala den 30 september 1818. missväxt)

Även om den årliga rapporten om årsväxten inte hunnit ingå, har jag vid egna resor sett hur missväxt utan lantmannens vållande hänt på flera ställen. Andra delar av länet har fått en medelmåttig men ej rik skörd, medan några församlingar fått se frukten av långvarig möda och omkostnader på ett ögonblick förstöras av hagel. Under sådana förhållanden har jag försökt understödja länets innevånare med de medel, som Kongl Maj:t i sin faderliga ömhet för oskyldigt lidande, har befallt.

Men det blir varje lantmans plikt att inte förskjuta åt uselhet, nöd och brott sina tjänstehjon. Klok omtanke för jordbrukets behöriga skötsel och drift fordrar att de stannar, vilket också rättvisan anbefaller. Man får inte under ett hårt år undandra en trogen tjänare det bröd, han under lyckligare omständigheter mödosamt bidragit till att anskaffa. Jag vet inte om denna vänliga erinran är behövlig eller ej. Jag har endast hört ett och annat enskilt klagomål. Jag är övertygad, att varje rättskaffens och ädelt sinnad jordbrukare, hellre i nödens stund gör en uppoffring, försakar bekvämlighet och till och med inskränker sina behov, än att glömma samhällsordningens fordringar och en nådig Konungs faderliga önskan, att se allas mål tryggat. Tjänstehjonens hjälp kan inte undvaras i framtiden.

Jag får slutligen vänligt anmoda vördiga prästerskapet att fästa sockenbornas allvarliga uppmärksamhet på detta ämne och använda all möjlig omtanke om de vanföra fattigas nödtorftiga försörjning.

Uppsala den 30 september 1818 B W FOCK

Uppsala 1820

Året 1820 konstaterar provinsialläkaren i Uppsala, Carl G. Schultz att skörden varit ovanligt god. Det har lett till att priset på alla sädesslag har halverats, vilket försatt jordbrukarna i knipa. Under de svåra åren 1816-1819 har de ”fördjupat sig i skulder” och med så lågt pris på sina varor fick de allt svårare att betala sina skulder. Schultz konstaterar att de enda som inte drabbats är de som ingenting ägde – priserna är nu så låga att de ”icke sakna de nödvändiga lifvets behof.”

” … denna omständighet haft ett välgörande inflytande på hälsotillståndet i gemen, har varit nog synbart sedan skördetiden.”