Händer det någonsin att ni hux flux börjar att tänka på en person som ni inte har ägnat många tankar förr, men som plötsligt dyker upp ur minnet och det är stört omöjligt att förklara varför?
Hände mig härom kvällen.
Jag stod och tittade ut på snöfallet, när jag plötsligt kom att tänka på en människa som jag visserligen har beundrat, men aldrig har tänkt på förut: Vladimir Krutov!
Krutov?
Av alla människor?
Jag menar … vad?!
Innan jag fortsätter…
Okej … jag vet! Det finns inget löjligare än författare som skryter om sina idrottsbravader och frågan är väl om det inte är nästan lika fånigt när de skryter om sina sportkunskaper. Men jag lovar, jag kan ingenting om sport, jag råkar bara gilla ishockey och har alltid gjort. Jag är allergisk mot somlig idrott. Det är för mycket 40-tal och joppei-di-joppei-da över de övriga lagidrotterna – men ishockey … en helt annan sak! Jag menar, det går fort, det smäller ganska friskt och det blir många mål.
Vladimir Krutov…
Minns ni honom, förresten? Den stabbiga ryska ishockeystjärnan med nummer 9 på ryggen som utan att göra mycket väsen av sig sopade banan med kanadicker och amerikaner – för att inte tala om finländare och svenskar.
Han tillhörde CCCP:s ”gröna kedja” – superkedjan – den som hade drillats till perfektion av den hårde och småelake Viktor Tichonov och som bestod av backarna Alexej Kasatonov och Vlatjeslav Fetisov, och i forwardposition Sergej Makarov, Igor Larionov och så förstås – Vladimir Krutov. De tog världen med storm, de var nästan övermänskliga – frågan är om vi någonsin kommer att se dess like.
Hemligheten låg förstås i att de, var och en för sig, var individuella talanger som drillades till att bli så samspelta att de kunde hitta varandra med ögonen förbundna – djupledspassning efter djupledspassning, rakt på klubbladet. De passade och passade och gjorde så många mål att det nästan var löjligt.
Men de betalade ett högt pris, vilket framkom i den ovanligt sevärda dokumentären CCCP Hockey av Malcolm Dixelius och Bengt Löfgren (se hela dokumentären i slutet av denna artikel). I CSKA, armélaget som den gröna kedjan tillhörde, hade de 4 träningspass om dagen, 6 dagar i veckan i 11 månader – först därefter fick man åka och hälsa på familjen. Krutov erkände för Dixelius att han tyckte att det var lite överdrivet.
Förvirrade experter …
”Ishockey-professorerna” och experterna i NHL (och i Sverige) ägnade dyrbara minuter i direktsändning för att beskriva hur ryssarna lade upp sina anfall. Och på sätt och vis förstår jag lockelsen i att analysera perfektion – även om det lätt kunde bli löjeväckande.
Superfemmans anfall var vackra. De var så fruktansvärt effektiva. När superfemman anföll och gjorde mål, vilket de förr eller senare alltid gjorde, följde det en till synes komplicerad koreografi där allt utgick ifrån puckinnehav och ett smått mirakulöst passningsspel. De kunde bygga upp ett anfall hur länge som helst – eller hur fort som helst – bara de såg att det fanns en chans att komma in i anfallszonen. De sköt inte innan de visste att målvakten var ute på hal is (förlåt) och precisionen i passningsspelet var lysande. När de väl tog sig in i anfallszonen, bestämde de sig för att kollra bort backarna med ett sinnessjukt passningsspel. sedan snurrar de runt bakom målet, passar till varandra och när motståndarna ligger i sarghörnen och kippar efter andan gör någon av dem mål.
Och så där höll de på.
Det hände emellanåt att Krutov tog ett eget initiativ och gjorde mål på egen hand. Ishockey-professorerna visste inte riktigt hur de skulle analysera det, kanske för att det inte fanns något att analysera. Krutov tar helt enkelt pucken i egen zon och utan att ägna motståndarna en tanke, ångar han obehindrat fram till målvakten och gör mål.
Svårare än så var det aldrig för Krutov.
Om han var på det humöret.
Och det var han ofta.
Det hände att stora, fullvuxna backar grät. Han bara struntade i dem, åkte förbi dem som om de tillhörde domarkåren. Han liksom bara åkte ut på isen och gjorde mål.
“Det var ju mitt jobb”, förklarade han i en intervju.
Krutov spred tårar, förvirring och förödelse bakom sig, men var en ovanligt ren spelare. Han drabbades nästan aldrig av utvisningar – han behövde aldrig puckla på någon, än mindre köra med fula knep. Hans jobb var ju, som han sa, att göra mål och inte ens Krutov kunde göra mål från utvisningsbåset.
Mot NHL…
Det var Larionov, den frispråkige, som förde NHL på tal. Krutov tyckte att det lät kul och blev en av de första ishockeyspelare som övergav det fallfärdiga Sovjetunionen för att spela i NHL – i Vancouver Canucks. Så småningom hamnade alla från den gröna kedjan i NHL.
De betraktades som landsförrädare av somliga ryssar, som modiga av de flesta andra. Tichonov var förstås rasande – bara Kasatonov var lojal nog att återvända till Tichonov (idag lever han dock i USA).
I resten av världen, möjligen med undantag från Sverige, Finland och Tjeckien, hyllade man individuella insatser – men ishockey bygger i grund och botten på laget. I NHL – präglat av individuella stjärnor – begrep man därför aldrig att man inte kunde splittra den gröna kedjan – alla deras framgångar byggde på att de kände varandra så väl.
Nu hamnade de i olika lag.
Väl framme i Vancouver började Krutov gå upp i vikt. Hamburgare, Coca-Cola, chips tillsammans med otillräckliga träningspass ledde till tio kilos viktuppgång – på nolltid. Det hela fick lagledningen i Vancouver att gå i taket – världens bästa spelare har blivit lat och fet, hur ska han kunna stå på skridskor, han kan ju få hjärtinfarkt, lyssna på honom, han flåsar.
Det gick inte så bra i NHL. Makarov, Larionov och Fetisov gjorde succé, men Krutov var inte på humör.
Larionov misstänkte att Krutov åt för att trösta sig.
“Det är inget fel på Krutov”, menade han. ”Han har bara lite hemlängtan.”
Så liten var den inte. Det var den värsta formen av hemlängtan eftersom det inte fanns någon bot på den, i alla fall inte i Krutovs ögon – han var inte alls övertygad om att det var säkert att återvända till Ryssland riktigt än, Moskva var fortfarande fullt av hämndlystna KGB-agenter. Få av de ryska stjärnorna vågade tro på friheten och återvände först när de försäkrat sig om den saken.
Krutov for inte hem, han hamnade i Schweiz, men där trivdes inte familjen.
Till Brunflo …
Lite småfet, blyg och en smula förvirrad flyttade Krutov och familjen så småningom till Jämtland, där han spelade i den lilla division 2-klubben Östersunds IK och senare i Brunflo IK.
Det betraktades som ett fiasko och skadeglada amerikanska journalister for till Östersund för att konstatera att det hade gått utför med Krutov.
Men det tyckte inte Krutov.
Han hade aldrig haft en bättre tid i hela sitt liv, sa han i en intervju i Åbo Underrättelser. Människorna är jättevänliga och naturen är fantastisk!
När karriären var över 1996, och han vågade återvända till Ryssland, återvände han ofta till Brunflo på semester.
Eftermälet…
Krutov blev aldrig lika uppmärksammad internationellt som de övriga. En förklaring kan vara att han aldrig lärde sig engelska tillräckligt väl, en annan att han hade skenet emot sig. Sergej Makarov var det sociala geniet, muntergöken i sällskapet. Den stabile Fetisov tryggheten förkroppsligad, Larionov var den orädde fritänkaren och analytikern. Om Krutov visste man inte journalisterna vad de kunde skriva – det var en blyg man, han gillade inte att prata på något språk.
I ett försök att vara rolig menade Arne Hegerfors att Krutov hade ”ett utseende som bara en Mor kan älska”. Och så där fortsatte det bland journalister från länder som alltid åkte på spö när Krutov och CCCP gled ut på isen.
Somliga säger att karriären tog slut på grund av alkoholen, men den enda alkoholism som antyds är det faktum att han dog för tidigt, vid 52 års ålder, av ”inre blödningar” i levern – somliga menar att han drabbades av skrumplever, hans anhöriga och vänner berättar om cancer i levern.
De som kände honom kunde gå ed på att han var en av de mest älskvärda personer de någonsin mött. Lågmäld, ödmjuk och vänlig – ett personlighetsdrag som brukar utmärka de verkligt stora konstnärerna, idrottarna eller forskarna, men som är ovanligt bland stjärnor som fortfarande har stjärnstatus men vars bedrifter trots allt och på det stora hela taget är tämligen mediokra.
Krutov var aldrig medioker.
