Men de där påskkravallerna hade en underlig förmåga att dyka upp lite varstans, även i de arkiv där man helst av allt hade velat slippa dem. De fanns nämnda i OSS arkiv (CIA:s föregångare) och de fanns utförligt beskrivna även i SS och diverse tyska arkiv och när pusselbitarna började ramla på plats insåg jag att det här inte bara var något av det värsta jag läst, jag blev mer och mer övertygad om att det här var alldeles för viktigt för att bli en fotnot i en avhandling. Dessutom växte insikten om att berättelsen faktiskt inte bara var en provkarta på alla tänkbara svek, lögner, bedrägerier och falskhet – det var också en berättelse om kurage, envishet och mod. De “goda” i den här berättelsen var Uppsalaborna, några rakryggade uppsalapoliser och en väldigt envis säkerhetspolis som bara inte kunde tåla att man ville föra uppsalaborna bakom ljuset. Visserligen fanns det ett hjälplöst offer, en ung kvinna som fick betala ett högt pris. Hon var fullkomligt oskyldig till vad man anklagade henne för, man lyckades bryta ner henne och fick henne att erkänna ett brott som överhuvudtaget aldrig hade begåtts. Vi vet inte vad som hände med henne, men dessvärre fanns det inte stora utsikter att hon överlevde.

Vad kan vi lära oss av den här berättelsen? Jag önskar att jag hade något klokt svar på den frågan. Jag är övertygad om att den som ser föreställningen kan dra sina egna slutsatser och jag är lika övertygad om att de slutsatserna är viktiga och tänkvärda. En sak är säker: Uppsalaborna har aldrig tålt ideologier eller härskare som dikterat deras vardag, som försökt att styra deras tankar och tvingat dem att acceptera lärosatser som strider mot det mänskliga förnuftet. Uppland har en lång historisk tradition av det fria tänkandet – i Ynglingatals berättelser från 800-talet, eller den isländska sagan om hur de jagade vikingakungen från Uppsala då denne ville kasta ut dem i krig, eller berättelsen om Botolf från Gottröra – mannen som vägrade tro att nattvarden verkligen var Jesu blod och kropp – eller de obstinata upplänningarna som hotade Gustav Vasa till livet när han började gå för långt, fram till påskkraallerna 1943 då man handgripligen kastade ut nazisterna.  Även om de äldre berättelserna säkerligen inte är helt sanningsenliga, vittnar de åtminstone om att friheten haft en lång folklig tradition.
Det har nog aldrig varit så viktigt att hålla åtminstone denna tradition vid liv. Sverige har idag betydligt fler nazister och högerextremister än vi hade under 30- och 40-talen.

PS! Pjäsen “4 Dagar” har en egen hemsida som publiceras i januari 2012. Vill man veta mer, eller redan nu boka biljetter,  kan man alltid kika in på Uppsala Stadsteaters hemsida.